Bestämde mig för att rensa mitt förråd och mina flyttlådor.. Mitt i röjet hittade jag min dagbok från högstadiet och jag kan inte sluta gråta efter att ha läst...

Sida upp och sida ner med självmordstankar och självskadebeteende.
Sidorna är fläckade med blod och det står utförligt dokumenterat om hur jag skär mig och späker mig.
Jag blir helt förstörd innombords när jag läser och massa frågor väcks.

Jag var 13 år, varför reagerade ingen? Varför såg ingen mina ärr? Varför såg ingen hur dåligt jag mådde?

Det är som att läsa en hemsk bok bara för att upptäcka att det är MIG det handlar om. Och när jag kollar noggrannare så finns ärren kvar.
På min vänstra handled står MVG gjort 16 december 2003. På min höger handled lyser fem gula ärr gjorda av cigarettfimpar juli 2005. På mitt högra bröst finns två ärr efter cigarettfimpar gjorde vintern 2004...

Jag orkar inte läsa vidare just nu men inser att det finns en förklaring till varför jag har varit som jag varit de senaste 10 åren... Bara det att jag förträngt det så hårt att det är först nu jag inser sambandet med min situation i högstadiet och min nuvarande medicinering med sertralin.

Stackars lilla Anna. Varför fick hon ingen hjälp?