Idag tvingade jag min bästa kompis att åka till sjukhuset och hälsa på sin pappa som ligger inne för en stroke.
Hon har inte besökt honom på 4 veckor med bortförklaringen att det är svårt att ta sig till Varberg.
Sagt och gjort, knödde in henne i min bil, körde rally med mig själv på E6 och släppte henne utanför sjukhuset.
"För din och för din pappas skull, titta in och säg hej. Prata med honom, stötta honom. Jag finns här utanför och väntar på dig" sa jag.

I efterhand är hon glad att jag tryckte på. Hon har haft ångest för att hon inte varit där och sedan inte velat åka för hon skämdes.
Hon var jätteledsen när hon kom ut eftersom det är rätt tufft att se sin pappa och idol i en sjukhussäng med slangar överallt. Men jag kramades och lyssnades så förhoppningsvist kommer hon att sova gott i natt.

That what friends are for.

Har gjort lite efterforskningar bland gamla vänner och dagböcker...

I 4:an sa jag att jag ville dö första gången.
I 6:an började jag tycka att jag var tjock.
I högstadiet började jag bli destruktiv.

Jag kommer inte längre bak i mina efterforskningar. Det tar helt stopp.
Men jag måste hitta grundorsaken till varför jag idag, 15 år senare, måste äta sertralin för att få vardagen att fungera...
Funderar på om det kan vara genetiskt. Mormor diagnosticerades med depression när mamma var tonåring.
Min ena kusin låg inlagd som 12 åring och min andre kusin började med droger när han/hon var 14.

Om det finns psykisk ohälsa på båda sidor i släkten, kan det vara så att det kommit till mig i mer koncentrerad form? Jag har ju tydligen ärvt alla andra sjukdomar i släkten som psoriasis och astma..

Mitt mål är att må okej och att fungera som en vanlig människa. Och det om nått tänker jag kämpa för.
Jag är starkare nu än vad jag var då. Men det känns som om det kommer bli en livslång kamp.